Sex & the City

Just nu är Sex and The City grymt populär eftersom filmen hade premiär i dagarna. Och är inte det fantastiskt? De är typ femtio år och är fortfarande förebilder för alla kvinnor, från femton till femtio. Är inte det fantastiskt att vi kan ha femtioåringar, som ser ut som riktiga kvinnor, som förebilder? Fokus flyttas från trådsmala ungdomar som opererat brösten till starka kvinnor som vet vad de vill och tar för sig av det. Alla åldras – så är det, men även det kan man göra med stil. Serien visar även att alla kärlekshistorier inte slutar lyckligt, och även om du har hittat någon som är perfekt kanske du inte är nöjd, för vi människor är komplexa varelser.

Kanske är det inte så att karaktärerna lever de bästa liven, men alla kan identifiera sig med någon av dem. Har du någon gång fått frågan: Vem är du i Sex and the City? Jag tror inte jag har hört en tjej som inte tycker om serien, däremot verkar alla killar hata den. Min teori är att den skrämmer dem, de tror inte att tjejer är sådär. Men jo, det är vi. Vi pratar om allt, sönderdelar allt, älskar skor, kläder och drinkar. Det är nog inte många som lever upp till Samanthas sexliv, men det är inte vad det handlar om. Det handlar om att få se snygga kläder, modiga kvinnor som vågar ta för sig och ha kul och att skaffa sig ett lager av slående kommentarer.

Jag hörde förra veckan om en känd man, som jobbar på tv4 (en filmrecensent vid namn Hans) som sa ”Kvinnor som tycker om den här filmen förtjänar faktiskt en sämre lön”. Det finns inga ord för att möta hans naiva/diskriminerande/idiotiska/politiskt okorrekta uttalande, mer än att han nog missade allt i filmen/serien utom det ytligaste.