Facebook tar över mitt liv.

Jag älskar Facebook. Jag älskar att man kan hålla kontakt med alla människor från hela världen. Jag älskar att driva med fenomenet Facebook, hur man kan se allt om alla. Jag hatar att man ibland kan säga ”Jag såg på Facebook att du hade..., hur var det?”. Speciellt om min mamma fäller den kommentaren hatar jag Facebook.

Det är en fantastiskt idé, och upplagt på ett grymt bra sätt. Enkelt och smidigt.

Idag blev jag dock lite rädd, jag bytte mail adress i slutet av sommaren, och har inte uppdaterat detta på Facebook, har fortfarande kvar adressen för mindre seriösa mail. Idag fick jag ett mail, från Facebook, till min nya adress. Hur sjutton har det gått till? När jag inte var inloggade på Facebook, kunde min kompis ändå se att jag var online på Skype. Det är också läskigt, men kan ändå se att det finns en koppling. Hur de har kommit över min mailadress är dock en gåta. Och läskigt.

Som sagt, jag älskar Facebook, men ge mig lite privacy här!

Höstdag

I fredags var jag mycket glad och berättade för mina vänner hur det nästan aldrig regnade i Lund. Och hur det alltid regnar i Borås. På lördagsmorgonen, efter ungefär en månad av fint höstväder, duggade det och hela himlen var grå. Jag misströstade dock inte, en dag är okej, och man får en ursäkt till att kolla på tre filmer i sträck.

I söndags regnade det med, då började jag bli lite sur. Idag, när jag kom ut från skolan var det kolmörkt och regnet fullkomligt öste ner. På vägen hem, när jag cyklade genom parken, var jag nära att ramla i geggan/vattenpölarna. Inte helt okej.

Dessutom hade vi en lektion idag, precis innan cykelturen i ösregn, men en lärare som troligen var världens drygaste. Några i gruppen kom en minut för sent och fick en sur kommentar, som började snällt, som innebar ”lär er klockan, det här är inte något jävla dagis!”. Sen fortsatte en timma av suckande när vi sa n

ågot, nedtryckande om vi sa något som enligt honom var fel och några utbrott över att vi fattat uppgiften fel. Underbar pedagogik med andra ord.

Åh, hösten är härlig. Mörkret, regnet, kylan, alla glada leenden...

Ett år tillbaka, tack!

För ett år sedan befann jag mig på varmare breddgrader, nämligen i Australien. Jag har hört det kallas Disneyland (inget är på riktigt), men jag föredrar Peter-Pan-landet. Jag syftar på att det var min resa innan jag blev vuxen - jag var som Peter Pan. Det var nog det bästa som någonsin hänt mig (this far...)

I sex månader befann sig jag och min kompis Lisa där, närmare bestämt fem månader i Australien och en på Nya Zeeland. Det var sex månader av, nästintill, konstanta äventyr och möten med mängder med människor från alla världens hörn. Så ja tack, jag hade gått med på att vrida tillbaka tiden ett år...

Men nu sitter jag här, i mitt egna studentrum i Lund och har skrivit, kanske inte klarat, men i alle fall skrivit och överlevt mina första tentor. Så nu börjar Peter Pan försvinna och den vuxna Lina kanske så småningom växer fram. Men allför snabbt går det nog inte; jag klär fortfarande ut mig till superhjälte, leker töntiga lekar och ibland beter sig jag och min omgivning som ett dagis. På ett bra sätt. Livet här är också ganska bra, och man kan alltid resa igen...