Tomhet

Jag hade en undulat som hette Hector. Han var typ sex år gammal och jag hade haft honom den mesta av den tiden. Om någon skulle fråga mig vad jag tyckte om min fågel skulle jag svara att jag inte var så fäst vid honom och att han brukade väcka mig på mornarna och så vidare, men att det ändå är trevligt att ha någon som tjattrar med, även om det är konstant.

I fredags var vi på Blå Stjärnan och avlivade honom, och det var värre än vad jag kunnat föreställa mig. Veterinären var väldigt trevlig och jag var med när de gjorde det, men jag trodde inte att jag skulle känna mig så tom efteråt. För jag kände mig verkligen tom.

När jag kom hem och gick in i mitt rum var bordet tomt där han brukade stå. Jag dammsög bort fjädrarna och ingen kunde ana att det en vecka tidigare hade stått en glad och pigg fågel där. När jag skulle sova hade jag ingen att säga godnatt till. Jag var inte tvungen att vänta med att släcka lampan tills att han hade hittat sitt sovställe. På morgonen vaknade jag inte av ett kvittrande, det fanns ingen mening med att tända lampan när jag inte skulle vara på mitt rum – inte heller någon mening med att rulla upp persiennerna. Varje gång jag går till mitt rum får jag hindra mig själv från att börja prata eller vissla.

Jag hade knappt märkt allt det här innan. Men det kändes tomt och tyst utan min lilla kompis.

Godnatt killen, sov gott

En klänning

Idag hittade jag en underbart fin klänning när jag var på stan. Den hade varit perfekt för att ha på ett bröllop, vilket fick mig att börja fundera på när jag skulle få gå på bröllop nästa gång. Eller om man ska vara ärlig har jag inte varit på något bröllop som jag kommer ihåg, jag har bara hört historier om ett jag var på när jag var tre… Hursomhelst kom jag längre ifrån klänningen men blev mer och mer sugen på att vara gäst på ett bröllop. Dock kan jag inte riktigt förstå varför, förutom att man träffar mycket människor på ett bröllop – men det gör man ju å andra sidan på ett släktkalas, på krogen eller på jobbet med. Dessutom förstår jag inte riktigt hur man kan lova att älska någon tills det att döden skiljer en åt när kärlek är någonting man inte kan rå över. Vore det inte bättre att lova att älska varandra i nöd och lust tills kärleken skiljer en åt? Det är väl något individuellt å andra sidan, alla kanske inte ser äktenskap och giftermål på samma sätt, och mitt sätt att se på det kommer säkert att ändras (och bli mindre naivt) tills det att jag själv går ner för altargången. Vilket jag, för övrigt, räknar med att göra.
Kanske handlade tanken att få gå på bröllop om att se ett par som lovar varandra sina liv för att kärleken mellan dem är så stark, för att få se att en sådan kärlek finns – eftersom det är i ett sådant sammanhang man ser den tydligast. Även om, klyschigt nog, ”love is in the air” och finns där man minst anar det.
Eller, kanske är det så att jag som försöker se något vackert i min lagerarbetande tillvaro. Kanske handlade det bara om att jag ville ha klänningen men insåg att den var onödig att köpa om jag inte hade ett bra ändamål. Kanske handlade det om min kärlek till kläder.