Tomhet

Jag hade en undulat som hette Hector. Han var typ sex år gammal och jag hade haft honom den mesta av den tiden. Om någon skulle fråga mig vad jag tyckte om min fågel skulle jag svara att jag inte var så fäst vid honom och att han brukade väcka mig på mornarna och så vidare, men att det ändå är trevligt att ha någon som tjattrar med, även om det är konstant.

I fredags var vi på Blå Stjärnan och avlivade honom, och det var värre än vad jag kunnat föreställa mig. Veterinären var väldigt trevlig och jag var med när de gjorde det, men jag trodde inte att jag skulle känna mig så tom efteråt. För jag kände mig verkligen tom.

När jag kom hem och gick in i mitt rum var bordet tomt där han brukade stå. Jag dammsög bort fjädrarna och ingen kunde ana att det en vecka tidigare hade stått en glad och pigg fågel där. När jag skulle sova hade jag ingen att säga godnatt till. Jag var inte tvungen att vänta med att släcka lampan tills att han hade hittat sitt sovställe. På morgonen vaknade jag inte av ett kvittrande, det fanns ingen mening med att tända lampan när jag inte skulle vara på mitt rum – inte heller någon mening med att rulla upp persiennerna. Varje gång jag går till mitt rum får jag hindra mig själv från att börja prata eller vissla.

Jag hade knappt märkt allt det här innan. Men det kändes tomt och tyst utan min lilla kompis.

Godnatt killen, sov gott