Ägglikörspralinen ska bort!

En följd av att flytta är ju att man byter dagstidning. Beror visserligen på hur långt man flyttar, men jag har fått byta Borås Tidning och Göteborgs Posten mot Sydsvenskan. Jag har åsikter om BT. Jag har åsikter om Sydsvenskan. Både som skulle kunna ta en sida var (till exempel att man har ett uppslag respektive en sida om världen, men i BT:s fall sidor varenda litet samhälle runtom Borås och hur en katt sprang vilse, och i Sydsvenskan fall har man istället ett helt uppslag om något ”personligt” (ofta ganska ointressant, typ att en kvinna har ett ovanligt namn)) Nu blev det lite ändå, men hur som helst!

Det har en tid varit en debatt om Aladdin asken, närmare bestämt vilken chokladbit som skall försvinna. Det blev ägglikör (bra är min åsikt). Men till Sydsvenskan debattdel inkom denna artikel (märk att det inte var till barnens/ungdomarnas debattsida utan närmast politiska texter osv.):

”Ingen har frågat mig!

Vem har de frågat? Jag känner mig inte

tillfrågad och tycker det är tortyr

att ägglikörspralinen har

upphört att tillverkas.”

Det är ju inte precis så att de har ringt runt och frågat. Det var den mest disskuterade artikeln på nätupplagan av tidning, mer disskuterad än bland annat klimatmötet i köpenhamn. Tänk vilken stor del av våra jultraditioner som ändå innehåller Aladdin-asken...

Telefonsvar

Får man ha vilket meddelande på sin telefonsvarare som helst? Givetvis får jag ha det, men frågan är vad som är okej och hur länge det är okej. Ju äldre man blir, ju seriösare måste det vara. Eller? Tycker en arbetsgivare, hyresvärd eller dylikt att jag är oseriös bara för att jag har ett speciellt mobilsvar. För ärligt talat:

”Hej, du har kommit till Linas telefon, jag kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu men lämna gärna ett meddelande efter tonen så ringer jag upp så fort jag kan.”

Det fattar man väl ändå eller? Det är ju inte kvantfysik direkt. Eller ännu värre är ju de som automatiska som berättar vilket nummer man just slagit, det fattar man ju verkligen! Så jag har några idéer:

”Welcome to the White House, for Swedish press one... biiiip... Hej, du har kommit till Lina...” (och så det vanliga)

”And Iiiiiiiiiiiiiiiiiii-i-aaaaaaai wiiiiill always löööööööv... Oj, jag stod i duschen ursäkta, jag ringer upp dig så fort jag är klar! Tack!”

”Linas telefonsvar? Hon kan tyvärr inte ta ditt samtal, hon sitter i ett möte. Lämna gärna namn och nummer så ringer hon upp så fort hon får möjlighet. Tack så mycket.” (Då ska helst någon annan läsa in det här... Lite drygt kanske.)

"Du har kommit till telesvar: 0...7...0...5...4...3...2...6...7...1... Men det visste du nog redan. Tala in ett meddelande efter tonen. Eller inte. Om du till exempel slog fel nummer skulle jag rekommendera dig att inte göra det. Men annars kan du tala in ett meddelande efter tonen." (Hade varit bra om det var i samma dryga röstläge som de har).

Hmm, oavsett borde jag göra något åt mitt.

Expansion of comfort zone

Ni vet den där drömmen, där man ska passa ett tåg. Eller ett plan, eller ett viktigt möte, men kroppen struntar i det. Man går åt fel håll, glömmer bort tiden, hoppar på en buss åt fel håll eller vad som helst. Paniken växer och man vet att man kommer missa det.

Det hände mig förra veckan. Jag sov och jag missade mitt flyg. Men inte i drömmen, jag missade mitt flyg p å r i k t i g t. Jag gör inte sånt, jag är nästintill alltid i tid, speciellt om jag ska med ett tåg eller flyg är jag där i överdrivet god tid, jag går alltid upp när klockan ringer, har jag lovet att göra något gör jag det, jag har mina viktiga papper i en viktig-papper-pärm, jag bryter inte mot regler. Jag är en duktig flicka helt enkelt.

Men vi kom hem halv sex (efter en mycket lyckad kväll bör tilläggas, min kompis sa ”om du missade ett flyg för att du hade varit ute hade du troligtvis en toppenkväll”), och min klocka stod på halv sju. Taxin skulle komma sju och planet skulle lyfta åtta, jag skulle vara hemma i Lund elva och plugga innan jag skulle på middag på kvällen. Trodde jag.

Klockan tio börjar någon tala till mig på danska. Får för mig att hon frågor om jag vill ha något, jag svarar nej och vänder på mig. Lite mer panikartat frågar hon vad jag gör där. Klockan är tio och min telefon är borta. Jag upprepar, jag vaknar alltid när klockan ringer, och om jag i enstaka fall inte skulle gå upp då vet jag att klockan har ringt och har tagit ett halv-aktivt beslut om att ligga kvar. Men inte idag, inte när det var viktigt. Tillslut hittar jag telefonen bakom kuddarna i soffan, alltså har jag stängt av den i sömnen och sen gömt den. Hmm.

Men ungefär två timmar senare satt jag på ett tåg, vilket i och för sig gjorde att jag var hemma mer än åtta timmar senare än planerat. Men ändå, det gick att lösa. Idag funderade jag på om det fanns något positivt i det hela. Jag missade middagen, men det var bara fruktansvärt tråkigt. Däremot upplevde jag mardrömmen på riktigt. Den var inte så farlig. Allt löser sig. Jag fick betala femhundra spänn extra för att komma hem, men i ärlighetens namn klarar jag mig utan dem. Jag hade kunnat köpa något fint men sånt är livet. Vad som hände var att min så kallade Comfort Zone utvidgades lite. Världen blev lite, lite mindre skrämmande och återigen visade mig livet att saker och ting alltid löser sig.

Men det är fortfarande jävligt klantigt, jag vet...

Julstämning

Nu så här en vecka innan jul börjar julstämningen lägga sig, snön har fallit och täcker marken, pepparkakor är bakta, de flesta presenter inhandlade, i fönstret hänger en apelsin med nejlikor och i köket doftar det av glögg, skinka och lussekatter. Ur högtalarna spelas den bästa julmusiken och man är med dem man älskar...

Nej, nej, nej. Jag har två tentor nästa vecka. I mitt rum finns det fyra julgranskulor i fönstret, lila men ändå. Jag har inte köpt en enda julklapp och kommer antagligen inte hinna köpa någon förrens eftermiddagen den artonde. Idag har jag suttit åtta till tolv och pluggat i skolan och sen ett till sju hemma (med lite pauser). Jag hade faktiskt lite julstämning när jag och Nicklas bakade pepparkakor, när jag och Jonatan drack glögg, när jag drack glögg med klassen och när vi var på marknad i Arhus. Men den är borta nu. Vill man döda sin julkänsla kan man läsa boken ”Linjär Algebra”, beräkna generaliserande integraler, bestämma avstånd mellan plan och linjer, eller utveckla sinus-funktionen enligt Maclaurinspolynom, eller.... För en stund sen värmde jag dock glögg, satte på julmusik och svarade på instuderingsfrågor. Och låtsades helt enkelt att det var mysigt. Men jag saknar den bra julskivan, ni vet den röda med en gul ängel på, typ Absolute Christmas (mer specifikt den röda av dem, för den gula är inte bra...), hittar nämligen inte så mycket bra på Spotify. (I övrigt all credd till Spotify). Och det var inte mysigt.

Men jag klagar. Det är en vecka kvar sen kommer jag vara hemma i en månad och träffa all hemma och göra en massa kul. En vecka. Men ibland är det skönt att klaga. Det är förresten kallt i mitt rum...

Mys och tid

Idag skulle jag träna, har pluggat hela (typ) måndag och tisdag kväll, så idag skulle jag hinna att träna. Då valde jag givetvis fel pass. Två steg åt sidan! Fyra steg bakåt, kom igen nu! Skulle inte tro det... De senaste passen jag har gått på har jag blivit helt slutkörd av, och varit svettig och andfådd efter en kvart. Jag gick efter en kvart idag och tog en joggingrunda istället - blev jättepigg efter det, underbart!

Sen lagade jag tacopaj, blev riktigt bra faktiskt och så kom Anna hit och åt med mig. Vi satt och pratade och åt i typ en timma, lätt den bästa timman den här veckan. Vi träffas inte så ofta, ändå bor vi grannar. Det är så lätt att tiden springer iväg, man har alltid något uppbokat så ibland glömmer man det viktiga. Vi hörde ett citat idag i skolan: ”Det finns alltid tillräckligt med tid - det handlar om vad man använder den till” (inte ordagrannt...). Så då pratade vi om prioritering av tid. Men vad är det man ska prioritera? Är det inte att vara glad och ha roligt...? Inte bra att börja tänka så i upptakten till tentaveckan...

Samtal med främlingar

I fredags stod jag på stationen för att åka till Danmark, då kommer en man i 40-årsåldern fram till mig. ”Ursäkta?” Jag ser vänligt på honom och tror att han kommer fråga om vägen, vilket tåg som ska gå eller dylikt. ”Du är söt”. Jag kommer helt av mig, men tackar ändå, det är ju faktiskt trevligt med komplimanger och även om han var mycket äldre och verkade lite konstig. Han ler och säger att det inte var någonting. Sen passerar han över gränsen och frågar om vi ska ta en fika, jag avböjer, men tackar ändå och pekar mot tågbanan ”Jag ska med ett tåg”. För övrigt måste ju en tågstation vara det sämsta stället att ragga på, alla ska ju åka iväg... Han ser besviken ut, sen andas han in och hoppar milslångt över gränsen ”Du har en sexig häck.” Mitt leende förvrids, jag tittar bort och går raskt in och ställer mig i mitten av den väntande folkmassan. Inte okej.

Men egentligen, han hade ju inget att förlora, återigen det med min ”häck” (som för övrigt inte kan ha synts under mitt tjocka vinterjacka) var verkligen inte okej. Men han kommer antagligen aldrig att se mig igen, så ett nej gjorde inte så mycket, förutom en liten törn på självförtroendet.

Folk tycker att vi svenskar är kalla, i Australien pratar man med en som man väntar på bussen med, sitter jämte på bussen, väntar i kassakön, bor i huset bredvid - man pratar med alla och i nästan alla fall håller man sig på rätt sida gränsen. Man kan ställa personliga frågor, men ingen tar illa upp. Här undviker man att sitta jämte någon på bussen (man lägger till och med upp en väska som försvar), man tittar ner när man möter någon man pratat med någon enstaka gång (vore ju hemskt om man hejjar och personen inte kommer ihåg en och därför inte hejjar tillbaka) och framförallt, de som pratar med någon annan hamnar i kategorin; sinnessjuk, full, utvecklingsstörd, sliskig person som raggar, någon som inte talar svenska eller ett litet barn. Det är hemskt att det är så. Men så länge det bara är svenskar som druckit hela dagen som vågar prata med en främling kommer det fotsätta så. Och varje någon gång en främling talar med oss infinner sig en obehaglig känsla, som gör att jag avstår med att prata med främlingen nästa gång. Och nästa...