Ni vet den där drömmen, där man ska passa ett tåg. Eller ett plan, eller ett viktigt möte, men kroppen struntar i det. Man går åt fel håll, glömmer bort tiden, hoppar på en buss åt fel håll eller vad som helst. Paniken växer och man vet att man kommer missa det.
Det hände mig förra veckan. Jag sov och jag missade mitt flyg. Men inte i drömmen, jag missade mitt flyg p å r i k t i g t. Jag gör inte sånt, jag är nästintill alltid i tid, speciellt om jag ska med ett tåg eller flyg är jag där i överdrivet god tid, jag går alltid upp när klockan ringer, har jag lovet att göra något gör jag det, jag har mina viktiga papper i en viktig-papper-pärm, jag bryter inte mot regler. Jag är en duktig flicka helt enkelt.
Men vi kom hem halv sex (efter en mycket lyckad kväll bör tilläggas, min kompis sa ”om du missade ett flyg för att du hade varit ute hade du troligtvis en toppenkväll”), och min klocka stod på halv sju. Taxin skulle komma sju och planet skulle lyfta åtta, jag skulle vara hemma i Lund elva och plugga innan jag skulle på middag på kvällen. Trodde jag.
Klockan tio börjar någon tala till mig på danska. Får för mig att hon frågor om jag vill ha något, jag svarar nej och vänder på mig. Lite mer panikartat frågar hon vad jag gör där. Klockan är tio och min telefon är borta. Jag upprepar, jag vaknar alltid när klockan ringer, och om jag i enstaka fall inte skulle gå upp då vet jag att klockan har ringt och har tagit ett halv-aktivt beslut om att ligga kvar. Men inte idag, inte när det var viktigt. Tillslut hittar jag telefonen bakom kuddarna i soffan, alltså har jag stängt av den i sömnen och sen gömt den. Hmm.
Men ungefär två timmar senare satt jag på ett tåg, vilket i och för sig gjorde att jag var hemma mer än åtta timmar senare än planerat. Men ändå, det gick att lösa. Idag funderade jag på om det fanns något positivt i det hela. Jag missade middagen, men det var bara fruktansvärt tråkigt. Däremot upplevde jag mardrömmen på riktigt. Den var inte så farlig. Allt löser sig. Jag fick betala femhundra spänn extra för att komma hem, men i ärlighetens namn klarar jag mig utan dem. Jag hade kunnat köpa något fint men sånt är livet. Vad som hände var att min så kallade Comfort Zone utvidgades lite. Världen blev lite, lite mindre skrämmande och återigen visade mig livet att saker och ting alltid löser sig.
Men det är fortfarande jävligt klantigt, jag vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar