Skvaller och mänsklighet

Idag kom jag på mig själv med att vara hemsk. Jag träffade en bekant som har varit med om något speciellt. Så jag kunde inte hindra mig själv ifrån att fråga detaljer om det. Jag lyckades hejda mig till att endast ställa en fråga – men ändå. Det var i sig inte hemskt, jag kunde gjort det av omtänksamhet, men det tror jag inte att jag gjorde. När jag frågade tänkte jag på att jag skulle ha något att berätta för andra som kände henne. Alltså utnyttjade jag det hon hade upplevt – och henne, för att ha något intressant att prata om med mina kompisar. Eller skvallra om snarare. Sanningen är den att jag inte skulle vilja uppleva det hon har upplevt, just av den anledningen att folk skulle prata om det. Och nu gör jag det, fast om henne. Det var lite hemskt att komma på mig själv med, men samtidigt vet vi att alla fungerar så här. Du har också gjort det någon gång. Vi människor är sådana, speciellt om vi kan få något intressant att berätta i en grupp så att folk intresserar sig av oss. Gruppdynamik skapar det.
Men det är alltid jobbigt att inse att man är mänsklig på så sätt att man bryr sig enormt mycket om vad andra tycker och därför beter sig illa.

Förhoppningsvis förstod någon vad jag menade, i alle fall till viss del, vilket var meningen.