Imorse vaknade jag av att solen sken in genom persiennerna. Det är enligt min åsikt ett av de bästa sätten man kan vakna på. Visserligen var det bara tio grader ute, men att solen sken efter en hel helg av iskallt regn vägde tyngre. Jag snörde på mig gympaskorna och begav mig ut i skogen. Solen sken genom träden, fåglarna sjöng och motionsspåren var fyllda av glada människor med leenden på läpparna. Många hälsade till och med; svenskar må vara stela – men solen tinar varje år upp oss en gnutta. I kanten av stigen var det vitt, inte av snö, utan av vitsippor. Här och där stack även en tussilago upp. Hela skogen bar en klar, grön färg och en ekorre sprang glatt över vägen. När jag nästan hade joggat klart och återvände till sjön såg jag utklädda barn som lekte i skogen och de som fiskade på bryggorna hade tagit av sig sina tjocka tröjor och regnjackor och satt och njöt av solen. Detta var bara en runda i skogen vid en av Borås många ”pölar” – och ändå var det vackert.
Förra veckan när jag satt på planet från Frankfurt med en blandning av förväntan och förfäran över att flyga in över Sverige efter att ha varit borta i ett halvår, så spred sig ett leende över mina läppar. Hela Sverige, som det såg ut från planet, badade i sol som blänkte i de klarblå sjöarna i det gröna täcket av skog. Här och där såg man även en röd stuga med vita knutar. All förakt som jag känt mot det tråkiga och kalla Sverige när jag legat i solen på en kilometerlång sandstrand rann av mig och plötsligt insåg jag – Sverige är vackert.
Nu, nästan två veckor senare när den första förälskelsen har stillnat känner jag fortfarande samma sak, vi lever i ett väldigt vackert land. Speciellt när solen skiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar